Plocka traditionellt använda växter! Del 1

Plocka traditionellt använda växter! Del 1

Äkta Johannesört  (Hypericum perforatum)

Johannesört är en solälskande växt som trivs på torra och öppna platser med väldränerad och näringsfattig jord. Den växer vilt i delar av Sverige, främst i södra och mellersta landet, där den kan hittas längs vägkanter, på backar, i bryn, på hällmarker och i blommande ängar. Johannesört är en växt med gula blommor, den blir vanligtvis 30–70cm hög och växer upprätt, har tvåkantig stjälk med flera förgreningar. Bladen har små genomskinliga prickar, som ser ut som hål om man håller upp den mot ljuset. Historiskt började användningen i antika Grekland. Den har använts i århundraden inom europeisk folkmedicin.

Under högsommaren, oftast i början av juli, slår växten ut i sina karakteristiska gula blommor som länge har uppskattats inom traditionell örtanvändning. Det är också då som blomman skördas.

Hela växten kan tas tillvara och används ofta används ofta i olika örtberedningar, exempelvis te, infusioner eller oljor. De solgula blommorna har länge varit förknippade med sommarens ljus och har haft en plats i europeisk örtkunskap i många generationer. Ett klassiskt sätt att känna igen äkta johannesört är att försiktigt klämma blomman mellan tumme och pekfinger. Ett säkert kännetecken är att fingrarna då färgas svagt rödbruna.

Vid användning av örter är det viktigt att vara uppmärksam på att johannesört kan påverka effekten av vissa läkemedel, såsom p-piller, blodförtunnande läkemedel och vissa antidepressiva läkemedel. OBS! Färska blad innehåller ämnen som kan verka irriterande på hud och slemhinnor och förtäring av den färska örten eller växtsaft på huden kan orsaka ökad känslighet för solljus. 

Bild: AI-genererad

Björkblad (Betula alba)

Björken växer över hela Sverige. Trädet tycker om ljus och platser som är fuktiga och näringsrika. Den har ljus, ofta vit bark. Med tiden utvecklas mörka fläckar. Bladen är triangelformade till äggrunda med sågtandade kanter.  I äldre nordisk tradition använde man olika delar av björken, man drack sav, som tappades från stammen, eller björklövsextrakt, när man ville ge kroppen en nystart efter vintern. Den beskrivs i gamla källor som uppfriskande och som något som kunde sätta igång kroppens naturliga processer. Bladen ska plockas när bladen är stora som musöron. De kan användas i te och oljor både som torkade eller färska.

Björklöven innehåller saponiner, som är en sorts tvålämne vilket gör att det går att använda vid klädtvätt som dessutom gör att det tvättade plagget doftar gott! Askan från björkved, som bearbetad kallas pottaska, kan användas för att tvätta möbler och skura golv med.

Bild: AI-genererad

Åkerfräken (Equisetum arvense)

Åkerfräken är en uråldrig växt som funnits på jorden i miljontals år och som fortfarande är vanlig över stora delar av Sverige. Den trivs bäst på fuktiga och näringsrika platser och växer ofta där marken är lerig, sandig, till exempel vid åkrar, diken och uppgrävd jord. Växten kan ibland bilda stora bestånd i landskapet. Vårskotten är brunaktiga och oledade medan sommarskotten är friskt gröna och från varje led sitter kransar av tunna sidogrenar som strålar ut runt stjälken, vilket gör att växten påminner om en liten grön flaskborste eller minigran och kan då vara uppemot 40 cm hög.

I traditionell europeisk och asiatisk örtkunskap har åkerfräken länge haft en särskild plats. Växten har i historiska källor beskrivits av antika, romerska och kinesiska läkare som använt den i olika örtberedningar.

Åkerfräken är särskilt uppmärksammad för sitt innehåll av kisel i form av kiseldioxid. Dessutom innehåller växten naturligt förekommande ämnen som flavonoider, fenoler, saponiner och alkaloider samt mineraler som kalcium, kalium, magnesium, fosfor, järn och zink. Den innehåller även vitamin C. I människokroppen återfinns kisel i skelett, hud, hår och naglar. I växter fungerar kisel som ett strukturstöd och hjälper växten att bli starkare och mer motståndskraftig.

Bild: AI-genererad

Vid insamling i naturen är det viktigt att kunna skilja åkerfräken från den närbesläktade arten kärrfräken (Equisetum palustre), som är giftig. Var därför uppmärksam när du plockar den.

Rölleka (Achillea millefolium)

Trivs bäst i soliga lägen med väldränerad, gärna mager och kalkrik jord. Den är mycket tålig och växer vilt i hela Sverige på torra ängar, vägrenar, i gräsmattor och på mark som blivit bearbetad på olika sätt. Växten är torktålig och kräver lite skötsel, men trivs i de flesta jordtyper så länge det inte är för blött. Rölleka blir ca 30–150 cm hög, med finflikiga och fjäderlika. Den blommar juni–september med små, vita till rosa blommor i täta, platta kvastar, bladen har en kryddig doft. Historiskt är den en av Sveriges äldsta och mest mångsidiga medicinalväxter. Den innehåller tanniner och achillein. Backhumla har den också kallats och använts som krydda i brännvin, öl, samt som skydd mot onda makter.

Kuriosa: Under andra världskriget uppmanades svenskar att samla in rölleka till apoteken eftersom växten ansågs värdefull inom den tidens örtmedicin. Bra att känna till är att den innehåller salicylsyra.

Bild: AI-genererad

Tips till nybörjaren: Ta med en trädgårdsbok om du inte är van att plocka vilda växter.  Du kan också ladda ner någon av dessa appar: Flora Incognita, Ogräsdatabasen, Picture this, Plantnet, Google Lens, PlantSnap. En liten sax eller sekatör är användbar. Ta med flera påsar av tyg eller papper så du inte blandar ihop de olika sorterna. Undvik att plocka växter nära trafik eller i stadsmiljöer som kan innehålla föroreningar. Ett bra tips är att gå längre in i skogen, längs vattenstråk eller vid ängar. Rensa inte allt på ett ställe, så kan det fortsätta växa där.

Ett par gummihandskar eller trädgårdshandskar behövs om du ska plocka nässlor eller något annat som är lite vasst eller stickigt.

Se upp för dessa!

Odört (Conium maculatum) - bladen liknar hundkäx, men är kala och mörka och hela växten har en kväljande lukt av råtturin. Den kan dyka upp som ogräs i trädgårdsland och kan förväxlas med persilja eller hundkäxet, men har annorlunda blomsvepen. Smaken och lukten är obehaglig.

 

Bild: AI-genererad

 

Sprängört (Cicuta virosa) - växer vid dyiga stränder, kan bli upp till 1,5 meter hög och känns igen på sina vita blomflockar. Roten har ätits av misstag och även små mängder kan vara farliga. 

 

Bild: AI-genererad

 

Bolmört (Hyoscyamus niger) - vacker och sällsynt växt som kan dyka upp kring gårdar. Det är en mycket giftig och klibbhårig växt, ofta 0,5–1 meter hög, som känns igen på sina smutsgula blommor med purpurröda ådror. Den varnar genom att lukta illa. Den växer främst på ruderatmark och kring gamla gårdar i södra/mellersta Sverige.

 

Bild: AI-genererad

 

Vildpersilja (Aethusa cynapium) - kan dyka upp som ogräs i trädgårdsland och kan förväxlas med persilja eller hundkäxet, men har annorlunda blomsvepen. Smaken och lukten är obehaglig. Fint delade, glansiga blad och 3–4 långa, nedåtriktade svepeblad under varje småflock. Blommorna är små och vita, och växten sprider en obehaglig lukt.

 

Bild: AI-genererad

 

Lökväxter som t ex ramslök kan lätt förväxlas med liljekonvaljens blad som är mycket giftiga, de gäller även blommorna och de röda bären.

 

Ramslök

Bild: AI-genererad

 

Liljekonvalj

 

Bild: AI-genererad